volleland

Nu känns det så där igen. När jag stannar upp och världen springer om en. Denna gång kommer jag nog inte ens bry mig om att försöka springa igen. Jag skiter i det nu. Jag har insett att det spelar ingen roll om jag är den jag är eller försöker göra annat, i slutändan kommer ingen stanna upp i alla fall. Good ridence kanske. Kanske är bra att titta på. Hade inte musik funnits i den här världen hade jag inte haft något att göra där jag står just nu. Om jag bara står kvar med musiken i öronen kommer jag till slut hamna på sista plats, och till slut kanske världen springer om mig. Men om jag ska vara helt ärlig så är det jävligt ensamt längst bak.